Kapsikum
Styrka och smak

Jan
01

Say your name.
Try to speak as clearly as you can.
You know everything gets written down.
Nod your head.
Just in case they could be watching.
With their shiny satellite.

Nov
26

I ett öppet brev till alliansens partiledare kräver Tomas Alfredson, John Nordling och Carl Molinder, regissör och producenter för filmen Låt den rätte komma in, att det liggande förslaget till överimplementation av EU-direktivet IPRED, som bland annat innehåller den svenska regeringens egna idéer om att upphovsrättsbranschen ska få polisbefogenheter, ska införas utan några ändringar eller kompromisser. De förklarar att deras film har fått flera internationella pris, men att de är rädda att inte tjäna några pengar på den efter att en förhandskopia har hamnat på fildelningsnätverken.

Polisen måste idag prioritera vilka brott de ska utreda, och får bara begära ut personuppgifter från t.ex. tele- eller internetoperatörer om de misstänker att ett grovt brott har begåtts (till vilka vanlig fildelning knappast räknas). De kan inte plocka ut personuppgifter, göra husrannsakan eller använda andra tvångsåtgärder för vilken liten förseelse som helst, och inte utan rimlig misstanke. Det är en viktig del av rättssäkerheten.

Brevskrivarna säger bland annat att

Trots att vi arbetar med fantasier, är vår verklighet lika ekonomiskt krass som för vilken industri som helst. Vår verklighet är lika konkret som en biltillverkares. Vi är en del av en svensk filmindustri och vi lever under samma premisser som alla andra industrialister – utom att vi skall finna oss i att det vi producerar ensamt står oskyddat för stöld.

Vi undrar varför vi inte åtnjuter samma rättsliga skydd som övriga delar av näringslivet och varför ni som är partiledare och ministrar inte öppet tar ställning för att skydda upphovsrätten?

Nej, det är inte sant. Filmindustrin har alla möjligheter att polisanmäla det de anser vara brott mot lagen, precis som biltillverkare. Däremot har de ännu inte laglig rätt att kräva ut personuppgifter för att göra sina egna utredningar och uppgörelser, något som inte heller biltillverkare får göra. Det nuvarande IPRED-förslaget ger filmindustrin, och upphovsrättsindustrin i stort, större rättigheter än någon annan industri och i viss mån större än polisen. En gräddfil till rättsväsendet, och förbi det.

De skriver också

Det är generande att Sverige dröjt så länge med att införa sanktionsdirektivet som sedan länge funnits i våra europeiska grannländer.

Våra europeiska grannländer som Finland, där fildelningen har ökat efter införandet, eller Danmark, där en domstol i höstas beslutade att ett IP-nummer inte är tillräckligt för att bevisa att någon har begått upphovsrättsintrång? Eller varför inte Spanien – inte ett grannland men väl europeiskt – som aldrig införde den delen av IPRED, blev anmälda till EG-domstolen, och fick rätt?

Brevet inleds för övrigt med stycket

För fyra år sedan påbörjade vi arbetet med att göra en långfilm av John Ajvide Lindqvists roman Låt den rätte komma in. Med egna pengar och andras fick vi efter två års arbete med finansieringen, ihop de 28 miljoner kronor som krävdes för att göra verklighet av projektet.

Det stämmer säkert. Bland annat 7 miljoner kronor från Svenska Filminstitutet och 3.5 miljoner kronor från Filmpool Nord, båda till största delen skattefinansierade. Är det inte lite magstarkt av någon vars projekt inte skulle ha gått runt överhuvudtaget utan statliga bidrag att kräva att de får ytterligare subventioner i form av specialdesignade lagar?

Nov
13

37 svenska ”kreatörer” skriver (eller undertecknar) idag en debattartikel i DN. De kräver att hyrsnutsdelen i regeringens överimplementation av EU-direktivet IPRED, som ger upphovsrättsindustrin rätt att kräva internetleverantörer på personuppgifter för att sedan skicka utpressningsbrev till misstänkta fildelare som de kunde göra i t.ex. Danmark mellan 2001 och 2007 innan en domstol slutligen bestämde att en observation av ett IP-nummer i ett fildelningsnätverk inte var tillräckligt för att köra över den personliga integriteten genom att lämna ut personuppgifter till privata företag, ska införas. Under de åren hade antipiratorganisationerna i Danmark (bland annat Ifpi, som också finns i Sverige och har sagt att de kommer att använda lagen till att jaga tonåringar som har laddat ner fyra ABBA-låtar) krävt tusentals personer på miljontals kronor. En 16-åring som fick ett utpressningsbrev från Ifpi med krav på en summa han inte kunde betala begick självmord. Utpressningen var en del av en stämningskampanj som Ifpi själva kallade ”Vi stämmer er ända in i helvetet”.

Det är alltså det som de 37 undertecknarna tycker att de måste få göra också i Sverige.

Och tycka får man ju göra. Ännu bättre är det om man backar upp sina åsikter med fakta och statistik. Men då gäller det att statistiken är korrekt, och inte något som man hittar på själv.

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott.

Denna verklighetsbild borde vara väl känd bland svenska beslutsfattare. Ändå har politiker från höger till vänster stått passiva inför utvecklingen.

…skriver Martin Rolinski. 60 procent av omsättningen! Det är en otroligt negativ utveckling. Det låter som om musikbranschen i Sverige håller på att dö. Men det stämmer inte. Det är en lögn. Eller för att använda ett snällare ord, påhittat.

En undersökning gjord av Value Formation i samarbete med en forskargrupp vid Lunds Tekniska Högskola visar att musikbranschen i Sverige har haft en årlig tillväxt med 1 procent mellan 2003 och 2007 (2003 är för övrigt året då Piratbyrån startades och upphovsrättsdebatten i Sverige började komma igång på riktigt). Diagrammet nedan är från den rapporten.

Branschutveckling

Musikbranschen har alltså växt med 1 procent per år. Samtliga undersökta branscher har växt, TV med svindlande 12% varje år! Om kulturen blöder, som Torbjörn Flygt, Helena Bergström och Martin Rolinski hävdar i Svenska Dagbladet, så märks det sannerligen inte i statistiken för underhållningsindustrin som är det som företrädare för underhållningsindustrin (som Torbjörn Flygt, Helena Bergström och Martin Rolinski) brukar mena när de talar om ”kulturen”.

Om Martin Rolinskis verklighetsbild inte är så känd bland svenska beslutsfattare som han skulle önska så kan det bero på att den inte har så mycket med verkligheten att göra.

Kanske har även vi varit för tysta. Många svenska artister, skådespelare och författare vet av egen erfarenhet vilka våldsamma påhopp och hatattacker som kan drabba den som uttrycker en annan åsikt än den lilla, men högljudda, piratgruppen.

…skriver Hannes Holm. Att hot och attacker förekommer i debatter som engagerar många människor är beklagligt och ingenting som någon tänkande människa önskar, men antagligen ingenting man kan göra något åt utan något sätt att höja mänsklighetens medelintelligens med några tiotal procentenheter.

Men insinuationen att fildelare är en liten, högljudd grupp stämmer ju inte. Peter Sunde rapporterade tidigare att antalet svenska IP-nummer som ansluter sig till Pirate Bays trackersystem under en genomsnittlig vecka är 2.2 miljoner. Det betyder inte att det är så många människor som är inne på Pirate Bay varje vecka, som den danska domstolen kom fram till ovan så kan man inte koppla ett IP-nummer direkt till en enskild person. Snarare är det så att varje IP-nummer delas av flera personer, och att mer än en av dem fildelar. I vilket fall som helst finns det betydligt fler fildelningsnätverk än Pirate Bays, även om man inte skulle kunna tro det när man läser tidningarna, så siffran 2.2 miljoner får nog justeras upp ett par snäpp av den anledningen också. Dessutom finns det gott om människor som kanske inte fildelar precis varje vecka. Min uppskattning är minst 3 miljoner pirater totalt, antagligen närmre 4 – 5 miljoner. I Finland gjordes nyligen en undersökning av Rättspolitiska Forskningsinstitutet som visade att två tredjedelar av landets 15-åringar hade fler än 100 upphovsrättsskyddade verk på sin dator som de hade fått tag på genom olaglig fildelning, och att 29% fildelade varje dag – och det är efter att Finland har implementerat IPRED. Det finns ingen som helst anledning att tro att motsvarande siffror i Sverige, där vi har Piratbyrån, Pirate Bay, Piratpartiet och en betydligt öppnare debatt om upphovsrätt, skulle vara mindre – snarare tvärtom. Facebook-gruppen Stoppa IPRED har fått mer än 25000 medlemmar på någon vecka.

Att påstå att fildelare och pirater är en liten grupp som politiker inte bör bry sig om är en lögn. Eller för att använda ett snällare ord, påhittat. Snarare är de en majoritet av framtidens väljare.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.